Hur Nöttja fick sitt namn.

När Nöttjaborna hade blivit omvända till kristendomen, och skulle bygga Nöttja kyrka, så fick de inte bygga i fred. Det de byggde på dagen revs om natten. Man förstod att man valt en olämplig plats för byggnaden. Ödet hade säkerligen bestämt en annan eftersom arbetet inte fick fortgå ostört. Ett par tvillingstutar kördes fram, och de fick dra en av grundstenarna vart de ville. Där de stannade skulle man bygga och det blev på kyrkans nuvarande plats. "Den platsen skola vi Nöttja" sa man, när stutarna stannade, och därför fick socknen namnet Nöttja.

Vad som hände när Nöttja kyrkklockor tillverkades.

Efter mycket sparande hade de fattiga Nöttjaborna till sist råd att skaffa en klocka till kyrkan. Man anlitade en mästare från Köpenhamn för arbetet. Han skickade i sin tur sin gesäll till Nöttja för att utföra arbetet på platsen.
Gesällen hade ställt iordning sitt gjuteri på Malmliden ( kullen där Christer Källdalen har byggt sitt hus). Just som malmen var smält och färdig att slås i formen, kom en gumma springande med en hel mängd silversaker i förklädet. Detta kastade hon i den smälta massan. Silvret hade hennes förfäder stulit i trakten. Nu ville hon få sin själs salighet genom att offra tjuvgodset åt kyrkan. Genom den höga silverhalten fick klockan en underbart hög och vacker klang att den hördes ända till Köpenhamn.

När klangen nådde mästarens öron förstod han att gesällen hade blandat mer silver i malmen än vad han hade rätt till. Mästaren skyndade därför mot Småland för att få tag på brottslingen. Vid en äng i närheten av Nöttja träffade mästaren sin inte ont anande gesäll, som han slog ihjäl på platsen under det han sa: "har du tagit brödet från mig ska jag ta livet av dig. Denna äng fick härefter namnet "Herrabol" (mitt emot infarten till Ågård)

Innan klockan gjöts om kunde man se skaftet av en silversked som inte hunnit smälta innan gjutningen skedde. Detta bevisar sanningen i historien.

En mer romantisk version av vad som hände när Nöttja kyrkklockor tillverkades.

En ovanligt skicklig mästare var anlitad för att tillverka klockor till Nöttja kyrka. I sin tjänst hade mästaren en ung och vacker gesäll. De hade ställt i ordning sitt gjuteri i närheten av kyrkan.

På herresätet i Malmaryd bodde en myndig riddare vars dotter förälskade sig i den unge gesällen. Hennes känslor besvarades snart. Eftersom mästaren överlämnat arbetet åt gesällen var mästaren inte på plats under själva gjutningen. Just som den sjudande malmen till storklockan hälldes i formen kom den sköna flickan gående med förklädet fullt av silversaker som hon kastade i den smälta massan. När sedan provringningen ägde rum var klangen så skön och stark att den hördes över hela Finnveden. Detta berodde naturligtvis på allt silvret.

Glad skred ynglingen till verket även med den lilla klockan. Mästaren var nu på väg tillbaka till arbetsplatsen. När han hörde den undersköna klangen från den nygjutna klockan och hörde sin gesäll prisas av alla, blev han fruktansvärt avundsjuk och bitter av att ha blivit överträffad. Rasande skyndade han till platsen där gjutningen av den lilla klockan var på gång. Malmen var just hälld i formen och från motsatt håll närmade sig flickan åter med dyrbarheter i förklädet. Den unge gesällen såg hänryckt på flickan, och märkte därför inte faran som närmade sig bakifrån. Med ett väldigt hugg högg mästaren ihjäl sin gesäll så att blodet sprutade ner i den smälta malmen och blandades med den. Vid denna fruktansvärda syn segnade den unga flickan ner och dog. Mördaren begravde de döda invid den bäck där den sorgliga händelsen utspelade sig.

När Nöttjaborna efter ett tag även tog den lilla klockan i bruk, kunde de höra att även den hade en ovanligt vacker klang, men med något sorgligt och vemodigt inslag. Detta kan man naturligtvis härleda till blodet.

Vad som senare hände med den lilla klockan.

När klockskatten på Gustav Vasas tid skulle inhämtas försökte Nöttjaborna komma billigt undan. De beslöt att sänka den lilla klocka i en vatten fylld håla i närheten av kyrkan. De lurade skatteindrivarna med förklaringen att Nöttjaborna var så fattiga att de aldrig haft råd att skaffa mer än en klocka. När männen i byn en tid senare samlades för att ta upp klockan igen, så visade det sig att det var mycket svårare än att sänka den. Efter mycket möda lyckades de slutligen få upp klockan till ytan. Då såg plötsligt männen att Nöttja by stod i lågor. De släppte taget om klockan och skyndade sig hem till sina gårdar för att rädda vad som räddas kunde. När de släppte klockan sjönk den ner i djupet med ett underligt läte. Härefter har Nöttjaborna aldrig kunnat återfinna sin lilla klocka. På klockan gick Nöttjaborna "bet". Av det uttrycket kalls hålan ännu idag för "Bete håla" (ett par hundra meter nedströms från kyrkan, just intill Bolmån)