Nöttja Kyrka

  Vid restaureringen 1951 fann man att det ursprungliga golvet bestod av cirka 10 cm tjocka och 30 cm breda ekplankor, som tidigare varit väggar en stavkyrka.
  Riklig förekomst av ben från människor under kyrkgolvet samt under själva väggarna tyder på att begravningsplats funnits här redan under förkristen tid.
  År 1951 gjordes en omfattande renovering av kyrkan. Under medverkan av riksantikvarieämbetet sållades jorden under golvet till ett djup av 60cm.
  Förutom tidigare omtalade ben av människor spridda över hela kyrkan hittades 2 hela kistor innehållande skelett. Den ena kistan stod i kyrkans längdriktning längst fram i koret. Den var profilerad samt ut och invändigt klädd med björknäver men egendomligt nog innehöll den inget kranium. Vad kan ligga bakom detta?
  Den andra var av furu och både plant lock bestående av en 60cm bred bräda. Den stod omedelbart under golvet i nord-sydlig riktning omkring mitten av södra långväggen i mittskeppet.
  Ett antal små kistor av näver, innehållande liken efter spädbarn, påträffades i mitten av norra långskeppet också dessa omedelbart under golvet. Barnliken var delvis mumifierade, hår och delar av svepningen var bevarade.

  Koret var till större delen stensatt med stora oregelbundna flata stenar med en upphöjning mot mitten, troligen grunden till ett fristående altare. Grunden till ett altare påträffades under grundklacken till triumfbågen.
  Den var av sten lagd i lerbruk. Den har tydligen tillhört den tidigare stavkyrkan. I nordvästra hörnet av långhuset ligger grunden till ett sidoaltare.
  Vid sållningen av jorden under golvet hittades 50 kopparmynt samt ett 90 tal silvermynt, varav 46 brakteater. Dessa senare är mycket sällsynta. Enligt nordisk familjebok fanns 1925 endast 175 St. i Sverige och i hela Skandinavien endast 550 St. De härstammar från senare delen av hednatiden. Enligt uppgift lär det vara det största fyndet på samma plats i hela Norden av brakteater.

 I samband med renoveringen fann man fragment av målningar i hela kyrkan. En del av dem har framtagits och konserverats. Större delen av de äldre målningarna bar troligen förstörts då man på 1700-talet gjorde fönstren större samt tog upp ett helt nytt fönster på norra korväggen. En ny ingång på västra gaveln togs då upp och de tidigare på norra och södra långväggen murades igen. Ingången på den norra långväggen var avsedd för kvinnorna. De blågula målningarna runt fönstren torde därför härstamma från denna tid. En lejonbild samt bilden av en ryttare på den norra väggen tros symbolisera det onda och kampen mot detta, som man trodde kom från norr. Rankmålningarna i svart och rött under triumfbågen samt i taket över densamma är från l600-talet. Ryttarebilden över lejonet anses också härstamma från denna tid. På norra korväggen framtogs fint utförda helgonbilder. De står inom gotiska arkader och härstammar från 1300-talet. Motsvarande målningar på södra korväggen fanns fragment av, men de torde ha forstörts då fönstret här togs upp.

  Altaruppsatsen med Adolf-Fredriks och Lovisa-Ulrikas initialer samt predikstolen i sin nuvarande utformning är från 1754. Från samma tid är  också målningarna på läktarbröstet samt bänkdörrarna.
  Predikstolen torde vara av äldre datum för enligt protokoll har den ”utsoferats” av samme bildhuggare som tillverkat altaruppsatsen. Bilderna av de fyra evangelisterna förspikades antagligen då med de texttavlor som vid restaureringen 1951 borttogs och placerades längst bak på västra väggen.
  Krucifixet på norra sidan i långhuset ar från 1300-talet. Det målades 1754 i starka färger. Dessa tvättades bort i samband med konservering 1951 och forsågs med ett nytt kors.
  Det gamla korset finns kvar på en vind i församlingshemmets vedbod. Detta tillverkades av en snickeriverkstad i Ljungby på 1920-talet i en exakt kopia av ett tidigare som blivit helt uppätet av mask.
  Även målningen som utfördes av en målare, Danielsson från Bolmaryd blev exakt kopierad.
Från medeltiden härleder sig också en träskulptur föreställande en konung hållande ett krucifix. Andra säger att den ska föreställa treenigheten där Anden, symboliserad av duvan, kommit bort. Den framtogs på 1920-talet från vinden där den förvarats och målades av ovannämnde Danielsson.

  Begravningsvapnet på södra långhusväggen är från tidigt 1600-tal. Det är en värja, nu borttagen, med svart flor fästat vid vapnet. Den har tydligen tillhört den som blivit begravd i den tidigare beskrivna furukistan, vilken hittades rakt under begravningsvapnet, som lär vara sällsynt och har enligt sägen kommit från Brusarp. Det bar initialerna J.V.N, vilket betyder Johan von Nierof. Han var ryttmästare och bodde här i Brusarp. (Se nedan för fler uppgifter)

  Dopfunten är av sandsten och huggen på 1300-talet. Över den hänger en klocka som under den katolska tiden använts vid olika aktiviteter.

  Klockstapeln med sin klockformade huv är vacker och säregen. När den byggdes har inte gått att utreda, men den måste vara yngre än kyrkan. Klockorna ringdes ända tills för något tjugotal år sedan med rep från marken. De har en mycket vacker klang, men klangen blev inte densamma med elektrisk ringning, som ett par skickliga ringare kunde åstadkomma vid manuell ringning. När man ringde upp den stora klockan så klappen slog dubbelslag så sjöng den särskilt vackert, sade en gammal ringare. Förr var det vanligt att ungdomen samlades på allmänningen nedanför kyrkan och roade sig om lördagskvällarna och de började då med att ’kvällringa”. På så sätt lärde sig alla att ringa, vilket var en konst om det inte skulle komma några extra klämtningar.
Vanligtvis ringde man endast den stora klockan, men på jul, påsk, pingst och midsommarafton ringde man båda klockorna.
  När någon forsamlingsbo dött ringdes klockan 10 dagen efter. Om det var en ung som dött ringdes under kortare tid och något längre om det var en äldre. Var det en man som dött börjades ringningen med klämtning och var det en kvinna avslutades den med klämtning. Detta med klämtning var, enligt Fritjof Karlsson, ganska svårt och det vara några få som kunde detta. Det tillgick så att klockorna ringdes upp till en viss höjd och med en hård dragning i repet fick man kläppen att slå bara på den ena sidan 3 gånger. Detta upprepades 3 gånger. När ringning skulle ske vid till exempel dödsfall, fick uppbudas minst fem man. Betalningen bestod i att ringarna bjöds på kaffe. Vid så kallad kungaringning, som påbjöds och som varade minst en halv timme, betalade länstyrelsen 50 öre per man.

  Den första orgeln inköptes 1855. Den inköptes då begagnad från Virestad for 250 daler riksgäld. Betalningen för orgeln skulle betalas av alla inom socknen boende och mantalsskrivna personer på så sätt att mankön betalar dubbelt mot kvinnkön.
  Om orgelns vidare öden har följande kunnat antecknas. Orgeln uppmonterades av kyrkoherde Peters i en forsamlingssal i Söndrums prästgård. Då denna prästgård revs 1947 försåldes orgeln till Gustav Adolfs
församling i Borås. Den restaurerades därefter 1951 och monterades upp i Brämhults kyrka inom ovannämnda församling och har sedan dess fungerat där till 1981 då den monterades ned i samband med att denna kyrka skulle restaureras. Enligt uppgift från Gustaf Adolfs församling, är det ännu inte bestämt om orgeln på nytt skall sättas upp i Brämhults kyrka eller på någon annan plats inom församlingen. Man blev där mycket intresserad, när de fick höra att den ursprungliga fasaden till orgeln fortfarande finns kvar i Nöttja kyrka.

  Sakristian var byggd av liggande ektimmer. Tyvärr revs den av misstag 1951 och en ny murades av tegel. Den gamla hade säkerligen gått att renovera om bättre samarbete rått inom kyrkorådet. Timret till den gamla såldes till en sommarstuga. Var den uppfördes ar inte bekant.

  Att Nöttja kyrka bevarats genom århundradena och undgått 1800-talets kyrkrivningsraseri får nog till större delen tillskrivas det förhållandet att socknen var liten. Jorden var mager och skogsmarken bestod av kala ljung-ryar. Man hade helt enkelt inte råd att bygga om kyrkan. Man kan läsa i gamla protokoll hur man hos högre myndigheter ibland klagat över den svåra fattigdomen i socknen.
  När det sedan på 1800-talet byggdes nya kyrkor överallt i grannsocknarna, gick nöttjaborna och smått skämdes för sin "gamla laja" kyrka. Det gick ända till renoveringen 1951, innan de fick upp ögonen för vilken klenod de hade i den gamla kyrkan.
  Visserligen lutar väggarna och buktar både här och där och man söker förgäves några räta vinklar och linjer. Den bär vittne om hur i byggnadsteknik okunniga människor med primitiva redskap och material ändå lyckades bygga en kyrka, som fortfarande står kvar och kan brukas efter 800 år. Man kan förutsätta att de enda redskap som fanns var av trä och primitiva yxor av järn. Det ar svårt att föreställa sig hur de gick tillväga. Hur skulle vi själva gjort om vi stått på en kulle med en primitiv yxa och några träspadar som enda redskap för att bygga en kyrka? Med tanke på detta måste resultatet ändå te sig imponerande, och det måste ha tagit flera år innan kyrkan kom under tak.

  Kanske fick de också försvara sig och sitt bygge mot angrepp från anhängare till den gamla asatron som kanske fortfarande kämpade för sin tro. Kanske därav den gamla sägnen om hur onda makter (trollen) om natten rev ned det man byggde om dagen?

  Kyrkans väggar är gjutna av oarbetad sten och lera i någon slags form. Kanske har man använt den gamla stavkyrkan som form mot insidan och sedan byggt form av jord och sten mot utsidan samtidigt som man gjutit väggarna. Formen blev då både arbetsställning och transportplan där byggnadsmaterialet kunde bäras upp. Samtidigt kunde den gamla kyrkan användas under byggnadstiden. Att man byggde så högt kan tankas bero på att de ville göra det svårare för fiender att tända eld på taket.
  När kyrkan var färdig, transporterades ytterformen bort och den gamla stavkyrkans väggar lades till golv. Detta golv kom i dagen vid renoveringen 1951 och konserverades och förvaras nu i museum i Växjö.
  Detta sista om kyrkbygget är inte dokumenterat, varför det får stå helt för författarens räkning.

 PS
 Sedan detta skrevs har en utredning om Söndrums kyrka i Halland, som slutfördes 1981, kommit mig tillhanda. Denna kyrkas äldsta delar är av samma ålder som Nöttja kyrka. Man har här kommit till samma slutsats beträffande tillvägagångssättet vid kyrkornas byggande. De meddelade mig att det var denna utredning om Nöttja kyrka, vilken de fått taga del av, som inspirerat dem till den senaste utredningen där.